Josephine

Jag har funderat mycket de senaste veckorna,fram och tillbaka på olika sätt försökt att vara öppen och flexibel. Men jag kommer alltid till en punkt innan jag kör fast,sen pang in i kaklet på samma ställe varje gång kommer jag fram till samma sak. Och den dära känslan som jag inte riktigt kan sätta fingret på uppgivenhet? besvikelse? vad är det för något? övergivenhet? jag vet faktsikt inte riktigt... men jag tror det är svek,att jag fortfarande känner mig sivken,sviken och besviken...jag har försökt på alla sätt på alla vis förtränga,skjuta undan och glömma. Men det går inte den finns där känslan av besvikelsen av sveket den sitter där,jämt hela hela tiden. Till en början gick jag bara runt och kände mig förvånad och överraskad,hur kunde det bli såhär? hur kunde någon man litar på så mycket göra såhär? gå bakom ryggen,svika och ljuga?? nu har jag slutat förvånas och det enda jag kan komma fram till i detta är, att ensman är stark,man kan inte lita på någon- Inte ens de man aldrig trodde skulle svika  de man litadeta på som mest på de man aldrig ens tvivlade på...för rätt som det är när man är som minst förvarnad på det så sitter den där kniven i ryggen.....
Först blir man förvånad och överaskad och sen likgilitg och sen är man bara så besviken.... men man lär sig något nytt varje dag...ta inget förgivet släpp ingen för nära....ha alltid distans till andra människor hur bra den än verkar så vet man aldrig riktigt säkert...