som det är nu
Min största fiende, nu är den där igen väggen... Den är stor och hög, jag kan inte gå runt den inte klättra över den... Jag måste flytta på den...
Min största skräck att låta den besegra mig, att inte kunna flytta på den att falla ,att falla och inte kunna resa sig upp igen...
Jag stångar pannan i väggen ännu en gång, hårdare denna gång...
Allt man vill kan man klara av, för att man måste...
Och så sker det denna gång precis som alla andra, väggen flyttar på sig en liten bit framåt...
Pannan är blodig och blå, men väggen finns inte där längre den har flyttat sig ett litet tag till och jag kan fortsätta som vanligt ... Ett litet tag till... Jag går på sparlåga nu och den enda lösningen är att inte tänka efter, inte känna ....
Kommentarer
Trackback