att jag aldrig lär mig...

Känslan av att inte räcka till.

Känslan av att inte "duga" inte vara "bra" nog.

Att aldrig få vara medräknad som en som räknas, att det alltid finns minst två personer emellan dig och mig...

Att alltid behöva tänka på en annan persons känslor före sina egna.

En person som inte ens vet att du finns och som du än mindre kommer få så mycket som ett tack ifrån.

Att inte kunna göra vad/hur man vill när/var man vill...

Att det sedan lätt och ledig kan komma till fler personer, ja i princip vem som helst.

Bara bara det inte är du själv...

Jag är van detta är inte första gången och det är skrämmande..,

Men det som är mest deprimerande är nog att jag faktiskt trott att du ändrat dig...

Att jag såg fram emot detta och tänkte att det är nya tider nu....


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback